imageandwords

Sedan några dagar tillbaka känns allt tungt och ledsamt, har förlorat dig. Du som betyde så oerhört mycket för mig. Älskade lilla varelse, världens finaste Busan, du fattas mig så mycket. Allt känns väldigt orimligt och obegripligt. Det krampar, bränner, blöder och suger i hjärtat. Tårarna slutar aldrig rinna.

 

Tänker att jag snart ska vakna upp ur detta sjuka, en blöt nos mot handen "vad är det som är fel Julia? Kom så myser vi". Men ingenting händer och livet fortsätter som vanligt för alla andra. Andra skrattar som förr, men inte jag. Känner paniken inom mig växa, den vill ut, det går inte att ta tillbaka, det går inte att rädda någon som redan är borta. Kommer aldrig mer få hålla dig i famnen, aldrig mer få känna din värme.

 

Min älskling var bortom allt hopp, det fanns inget mer vi kunde göra. Det svider och hugger, men det värsta är hopplösheten. Det finns absolut ingenting vi skulle kunna ha gjort annorlunda och det finns inget vi längre kan göra förutom att minnas. Jag är så oerhört tacksam för alla fina år och underbara minnen vi fick tillsammans. Föralltid saknad och i mitt hjärta, älskar dig Busan min fina vän <3